Här kan du läsa om hur vi tog hjälp av pant för att återvinna våra aluminiumburkar. Eller varför inte inleda med att titta på filmen?
I filmen har vi sammanfattat bakgrunden till vårt pantsystem på några minuter.
Du får veta hur aluminiumburken gick från miljöbov till att bli en symbol för återvinning.
För att förstå bakgrunden till vårt pantsystem behöver vi backa tiden några decennier.
Här kommer en snabb historielektion.
År 1955 fick vi i Sverige ett rikstäckande systembolag. Då blev det tillåtet att köpa alkohol utan ransonering och enklare för konsumenter att handla öl. Tidigare såldes starköl mot recept på apoteken.
På den tiden drack vi öl i glasflaskor. Det fanns ett pantsystem för flaskorna som sköttes av våra bryggerier. Dryckes- och vinflaskor lämnades in i butiker eller systembolag för att återanvändas, samtidigt som konsumenten fick sina pantpengar tillbaka. Flaskorna diskades sedan på bryggeriet och användes på nytt.
I Sverige är det förbjudet att sälja starköl i livsmedelsbutiker. Spritdrycker, vin eller öl som har en alkoholhalt över 3,5 volymprocent säljs endast på det statliga företaget Systembolaget.
Under 1960-talet kom dryckesburken till Sverige. Den blev snabbt populär, eftersom den var lättare att bära med sig än glasflaskor. Ölburken var på den tiden gjord av stål. Den var tredelad och hade botten, lock och ett rör med en tennlödd fog – som en vanlig konservburk.
Kunderna uppskattade att burken var en engångsförpackning, som inte behövde pantas. Många tänkte inte så mycket på miljön på den tiden.
Efterfrågan på starköl växte och fler bryggerier började sälja öl på burk. I Sverige tillverkades burkarna av ett företag som låg i Malmö och hette PLM.
"Det fanns ett beslut att ta – skulle man fortsätta att tillverka burkar av stål eller satsa på aluminium?"
I slutet av 70-talet kom en ny typ av burk till Sverige. Det var den tvådelade burken, som redan blivit populär i USA. Vid tillverkning behövdes en plåt, för att trycka ut en kopp. Sedan gick koppen vidare in i en maskin som boxade ut den till en avlång burk. Till slut fylldes burken med dryck och locket sattes på.
Det fanns stora fördelar med den nya tillverkningen. Burken tog mindre plats och det gick åt mindre mängd material. Än idag tillverkas burkar enligt samma princip.
Den nya tekniken var billigare, men krävde moderna maskiner. Burktillverkaren PLM i Malmö byggde en helt ny fabrik för att tillverka dessa burkar, målet var att bli världens modernaste burkfabrik. Men det fanns ett beslut att ta – skulle man fortsätta att tillverka burkar av stål eller satsa på aluminium?
Samtidigt som den nya fabriken byggdes, så växte debatten i media. Det här var i samband med kärnkraftsomröstningen och många pratade om energi. Den svenska miljörörelsen vaknade till liv och aluminiumburken målades upp som en stor miljöbov.
Egentligen var det inte själva burktillverkningen som var problemet. Det var tillverkningen av ämnet aluminium som krävde mycket energi. Att återanvända aluminium och göra nya burkar krävde ytterst lite energi. Men vissa debattörer och journalister förstod inte detta.
Förr i tiden var det vanligare med nedskräpning i Sverige. Det fanns en uppfattning om att ”det här tar naturen hand om” och vi slängde en hel del avfall och skrot i naturen. Intresset för miljöfrågor fick en första kick på 60-talet. Då handlade det om att försurningen i våra vattendrag blivit ett stort problem.
Under 70-talet blev det dags för svenskarna att på allvar ta itu med nedskräpningen i landet. Ungefär samtidigt ville Bryggareföreningen börja med öl i aluminiumburkar. Det fick våra miljöorganisationer att vakna till liv, eftersom de ansåg att aluminium var det värsta materialet som gick att välja. Det var inte alls samma diskussioner om våra tidigare burkar. För att tillverka aluminium används bauxit, ett ämne som kräver enormt mycket energi för att smälta.
När media började prata om aluminiumburkar tog debatten en våldsam fart. Många konsumenter blev rädda och ville att man skulle förbjuda engångsförpackningar helt.
Två starka argument fanns mot aluminiumburken:
Bryggareföreningen såg många fördelar med aluminium:
Visst krävde det mycket energi. Men om materialet samlas in och blir till nya burkar så behövs bara fem procent av energin, jämfört med att tillverka ny aluminium. Ur miljösynpunkt är returburken och returglasflaskan därför likvärdiga. Fast då krävs det att burkarna återvinns och kommer tillbaka in i systemet igen.
Det var viktigt att utvärdera hur vi skulle göra med aluminiumburken och återvinning. Burktillverkaren PLM genomförde därför olika granskningar.
Många var skeptiska till att använda en frivillig pant på burkarna. Samtidigt behövdes ett snabbt agerande, eftersom det fanns en risk att aluminiumburken annars skulle förbjudas på marknaden, eller komma med höga avgifter.
Jordbruksministern bjöd in till ett möte för att diskutera aluminiumburkens framtid. Där fanns representanter från PLM och även en framstående professor inom naturresurser. De beslutade om att genomföra ett test. Burkar skulle tas emot i retur, med någon typ av ersättning för den som återlämnade burkarna. Planen innebar att PLM skulle sköta förankringen hos bryggerierna. Men först skulle jordbruksministern lägga fram ett politiskt förslag där han krävde att burkarna skulle återtagas.
Samtidigt som den nya burkfabriken byggdes, så gjorde regeringen flera utredningar om hur vi skulle göra med återvinningen. Till slut stod det klart att det fanns tre alternativ för aluminiumburken:
Många inom industrin visste att ett pantsystem inte skulle gillas av handeln. Till exempel innebar det extra arbete med att hantera alla burkar som kom tillbaka in i butiken igen. Burktillverkaren, PLM, testade därför andra metoder – som frivillig insamling. Men försöken nådde inte 75 procents återvinning, vilket regeringen krävde. Till slut gick handeln med på att utveckla ett pantsystem tillsammans med PLM och bryggerierna.
Beslutet om ett pantsystem togs i riksdagen den 18 februari 1982.
Regeringen lade ansvaret på industrin att fixa allt själva. Handeln, bryggerier och PLM skulle tillsammans driva pantsystemet och inom tre år uppnå 75 procents återvinning. Förutom att driva runt pantsystemet skulle de även informera om återvinning, för att få fler att panta.
Lag (1982 :349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium:
Ett pantsystem vari återvinningen skall uppgå till minst 75 procent skall inrättas för dryckesförpackningar av aluminium (aluminiumburkar) enligt en utfästelse som har gjorts av bryggerierna, handeln och PLM. Systemet, som skall drivas av ett för ändamålet särskilt bildat pantbolag, införs år 1983 och når full effektivitet år 1985.
Returpack hade i uppgift att upprätthålla en informationsplan, som årligen skulle upprättas och godkännas av Naturvårdsverket.
Det är regeringen genom Naturvårdsverket som bestämmer återvinningsmålen. Jordbruksverket är ansvarig tillsynsmyndighet för Returpack.
Detta lån utnyttjades inte fullt ut och återbetalades inom några år.
Returpack hade i uppgift att upprätthålla en informationsplan, som årligen skulle upprättas och godkännas av Naturvårdsverket.
Det är regeringen genom Naturvårdsverket som bestämmer återvinningsmålen. Jordbruksverket är ansvarig tillsynsmyndighet för Returpack.
Detta lån utnyttjades inte fullt ut och återbetalades inom några år.
Sveriges Livsmedelhandlareförbund (SSLF) var en intresseorganisation för enskilda handlare, som till exempel Ica, Favör och Vivo. KF och Ica hade även egna organisationer.
Trots att handeln hade en mindre ägarandel så fick alla lika stor representation i Returpacks styrelse. Det var två ledamöter från varje part, en ordförande och suppleanter.
Från början var målet att aluminiumburken skulle återvinnas till 75 procent, senast år 1985.
År 1987 höjdes kravet att återvinningen senast år 1993 skulle vara 90 procent. Målet har sedan dess legat kvar på samma nivå.
Från början var målet att aluminiumburken skulle återvinnas till 75 procent, senast år 1985.
År 1987 höjdes kravet att återvinningen senast år 1993 skulle vara 90 procent. Målet har sedan dess legat kvar på samma nivå.
När aluminiumburken kom till Sverige vaknade vår miljörörelse till liv. Regeringen gav Returpack i uppgift att skapa ett pantsystem för att återvinna burkarna. Läs eller kika på filmen om hur det gick till.
Idag är pant en del av vår vardag. Här kan du lära dig hur allt hänger ihop – såsom pantmaskiner, logistik, fabrik och marknadsföring.
Det var mycket att tänka på när pantsystemet kom igång. Allting inom Returpack måste fungera, samtidigt var det dags att utveckla pantmaskiner och sprida kunskap om pant.
Hur har pantsystemets alla delar utvecklats genom åren? Här kan du läsa om bland annat aluminium, plast och pantautomater.
Läs mer om flytten till Norrköping, pantfabrikens utveckling, helt ny logistik och annat spännande som hänt.
En viktig del av Pantameras uppdrag är att informera om pantsystemet och få ännu fler att panta. Här kan du följa hur marknadsföringen har utvecklats.
