Hur har pantsystemets alla delar utvecklats genom åren? Här kan du läsa om bland annat aluminium, plast och pantautomater.
Under de första tio åren var det endast aluminiumburkar som ingick i pantsystemet. De insamlade, tillplattade burkarna fraktades till Gränges Aluminium i Finspång. Aluminiumet smältes ner och blev till nytt material – i form av stora aluminiumrullar. Dessa rullar använde burktillverkare för att göra nya burkar. Bryggerierna fyllde på med ny dryck och kretsloppet var komplett.
Fram till 1990 fanns en lag som gjorde att Returpack inte fick exportera aluminiumskrot utomlands. Men när lagen togs bort började försäljningen till England, där vi kunde få bredare aluminiumrullar än vad som erbjöds i Finspång. På senare tid har Returpack två materialköpare, som ligger i Centraleuropa. Dessa är noga utvalda eftersom de kan garantera att materialet används till att skapa nya burkar – och på så sätt kan vi behålla vårt cirkulära system. Burktillverkare i Sverige köper aluminiumrullar från smältverken och gör nya burkar.
Under 2012 gjordes en större satsning för att höja kvaliteten på aluminium, bland annat genom att installera virvelströmsseparatorer i fabriken. De ser ut som stora rullar som får burkarna att lyfta och sväva över bandet. På så sätt sorteras magnetiska metaller från de omagnetiska, som aluminium. I slutet av bandet pressas burkarna samman till balar. Materialet säljs till företag som smälter ner det och tillverkar nya aluminiumburkar.
Köparna rankar sina leverantörer efter hur hög kvalitet materialet har. Tidigare låg Returpacks aluminium på tredje plats, men efter förändringen hamnade den etta, och har legat där sedan dess.
Under de första tio åren var det enbart aluminiumburkar som gällde i Returpacks pantsystem. Men under 1994 blev det pant även för återvinningsbara plastflaskor, så kallade PET-flaskor.
PET är en förkortning av plastmaterialet som används i flaskan, polyetylentereftalat.
I början av 80-talet hade det ännu inte blivit populärt att köpa vatten på flaska i Sverige. Varför betala för något som redan fanns hemma i kökskranen? Däremot köpte vi läsk och öl. I affären fyllde vi backar med glasflaskor, särskilt under högtider som jul, påsk och midsommar. Men det fanns även stora PET-flaskor med Coca-Cola och Pepsi. Dessa importerades från Holland.
För att slippa dyra fraktavgifter ville bryggerierna i Sverige tappa upp läsken här hemma, och började så småningom med egna 1,5-litersflaskor. Eftersom botten på flaskorna var sfärisk limmades eller svetsades den ihop med en svart kopp. På så sätt kunde de stå upp.
På den tiden var PLM ensamma i Sverige om att tillverka aluminiumburkar och glasflaskor. Men när det gällde de nya plast-flaskorna kom det fler tillverkare.
Konsumenterna uppskattade de smidiga flaskorna, som var lätta att bära med sig. Tyvärr bidrog det till att många slängde de tomma flaskorna utomhus. Bryggarna insåg att det fanns risk att flaskorna skulle förbjudas. Därför tog de snabbt fram ett förslag om en återfyllningsbar flaska.
Den nya flaskan var också en PET-flaska, men hade tjockare plast än tidigare och blev därför tyngre. Eftersom den skulle diskas var den tvungen att klara av en tuff hantering och höga temperaturer.
På den tiden skötte bryggerierna själva om panten, som låg på fyra kronor per flaska. De hämtade tomma flaskor i butiken, diskade ur dem och fyllde på med dryck. På så sätt stillades miljödebatten och man bromsade importen av de tidigare PET-flaskorna.
Sverige var bland de första i Europa som hade den återfyllningsbara PET-flaskan. Den var tekniskt avancerad att tillverka och bryggerierna var inte enbart positiva. Flaskan var svår att diska och att få ren, den fick repor och beläggningar. Dessutom var det en krånglig och dyr process att ändra design, om något läskmärke ville att flaskan skulle skilja sig från andra. För små bryggerier blev det dyrt att investera i diskanläggningar.
Det hade blivit dags att hitta ett bättre system för att återvinna flaskorna. Något som liknade aluminiumburkens, där flaskan kunde brytas ner och det gick att göra nya flaskor av materialet. Bryggerierna drev idén framåt och fick godkänt av staten.
Problemet var att PET-flaskor kostade pengar att tillverka. Det hade varit billigare att använda ny plast, än att återvinna den gamla. Aluminium däremot, där fanns ett värde i själva materialet. Men alternativet vore sämre. Det skulle kanske läggas på avgifter, eller att flaskan blev förbjuden. Därför tyckte bryggerierna att det ändå var värt att satsa på engångsflaskor av PET.
En fördel var att flaskorna kunde formas på olika sätt. Det öppnade nya möjligheter för läskföretagen, eftersom flaskans design kunde bli en del av marknadsföringen. Det hade inte varit möjligt med de återfyllningsbara flaskorna, som bara fanns i en form.
Att det blev Returpack som skulle ta hand om retursystemet för engångsflaskorna var naturligt. Handeln och bryggerierna var drivande i frågan och PLM var intresserade av att tillverka de nya flaskorna.
Preforms är små plaströr som är tillverkade av återvunna PET-flingor. Bryggerierna blåser upp rören till nya flaskor och fyller på med dryck.
Vi är framme vid 1994 och Sverige har fått ett pantsystem även för återvinningsbara PET-flaskor. Det bildades ett nytt bolag för att separera hanteringen av burkar och flaskor: Returpack-PET. Det var i samband med detta som Returpack började med kod-läsning av alla förpackningar.
Det var även nu som 0,5-liters flaskan introducerades. Det gick lite trögt i starten, eftersom vi konsumenter inte var vana vid den storleken.
Det krävdes nya pantautomater för att ta emot flaskorna. Automattillverkaren Tomra var störst på marknaden även den här gången, men det dök upp några fler leverantörer. Butikerna blev tvungna att investera i nya automater. Men vid det här laget visste alla om att de kunde tjäna pengar på panten, och nu skulle de dessutom få in större volymer.
Att ta hand om flaskorna, mala ner dem till flingor och sedan smälta plasten för att tillverka nya flaskor – det var en helt ny teknik. Det var dessutom noga att få plasten helt ren. Den var genomskinlig och fick inte ha svarta prickar. Men efter ett tag blev det accepterat, eftersom det gärna fick synas att plasten var återvunnen.
Från början användes 10 procent återvunnen plast och resten ny. Men andelen ökade efterhand. Idag är det vanligast med ungefär hälften. Men det finns även flaskor med en betydligt högre andel, vissa har till och med 100 procent återvunnen råvara. Utvecklingen går hela tiden framåt.
Under de första åren fanns det inget företag i Sverige som kunde ta hand om plastflingorna, utan materialet såldes utomlands. Därför blev det inte lönsamt att återvinna PET.
Förpackningens streckkod gör det möjligt för pantmaskinen att identifiera varje typ av flaska och burk. Och antalet produkter i pantsystemet ökar ständigt. Det blir fler smaker på marknaden. Tillverkare av öl, läsk, vatten och energidrycker kommer ofta med nyheter.
Öl på burk var tidigare en lågprisprodukt men blev senare en premiumprodukt. Många tillverkare bytte därför från glasflaska till aluminiumburk. Det dök även upp många nya bryggerier på marknaden och fler konsumenter intresserade sig för hantverksöl. Tack vare mobila mikrobryggerier fick fler bryggerier råd med egna burkar. Utbudet av alkoholfritt växte dessutom på Systembolaget. Till detta kom den frivilliga anslutningen av saft- och juiceförpackningar. Allt det här har bidragit till att antalet olika förpackningar i pantsystemet ökade.
I början valde vissa butiker att räkna panten för hand. Men med tiden satsade de flesta på en pantautomat.
De stora livsmedelsbutikerna upptäckte snart att det var gynnsamt att ta emot pant, tack vare hanteringsersättningen. Eftersom pantautomaterna tog stor plats så började vissa bygga särskilda panthus utanför butiken.
När konsumenterna blivit vana att lämna in sina burkar, då valde de att handla i butiker som tog emot pant. Det blev en konkurrensfördel. Därför utvecklades kombinerade automater, med både flaskor och burkar i samma maskin. På så sätt kunde även mindre butiker ha moderna automater.
För Returpack är det viktigt att det finns så många automater som möjligt i landets butiker. Men detta är en kostnadsfråga för handlarna. Det vore en fördel för Returpack att själva äga alla automater och få bort den kostsamma hanteringsersättningen som betalades till handeln. Detta har man inte lyckats genomföra, det är fortfarande butikerna själva som äger sin returautomat.
Den första Pantamera Express-automaten installerades 2015. Då hade det under flera år funnits en tanke om en ny typ av pantautomat – där det var enkelt att panta stora mängder åt gången. Istället för att mata in en förpackning i taget skulle kunden hälla sina tomma burkar och PET-flaskor i automaten. Helst skulle allt skötas utan kvitto, för att slippa gå till en kassa för att få sina pengar.
Returpack började ett samarbete med landets kommuner, för att erbjuda pantning även på återvinningscentraler. Detta testades i Norrköping. Tyvärr fanns ingen pantautomat där det gick att hälla i pant. Returpack fick själva utveckla en sådan maskin.
Det är vanligt för Returpack att arbeta på det sättet – att starta från noll, utveckla prototyper och sedan gå vidare. Oftast finns inte andra företag att ta lärdom från.
Maskinen på återvinningscentralen var inte den bästa, rent funktionellt. Däremot uppskattade konsumenterna idén med att kunna storpanta på ett smidigt sätt. Returpack behövde hjälp från någon som var expert på automater. Under lång tid försökte Returpack övertyga Tomra att satsa på denna typ av returautomat, utan resultat. Istället blev det ett samarbete med det amerikanska företaget Envipco. Detta blev grunden till Pantamera Express. Efter några år fanns de nya automaterna ute på marknaden.
Idag finns Pantamera Express på återvinningscentraler runt om i landet. Dessutom har många handlare satsat på egna storpantarautomater. Nu går det att investera i färdiga automater, från både Envipco och på senare tid även Tomra.
När pantsystemet funnits i över tio år var det dags för svenska folket att börja återvinna mer än burkar och PET-flaskor. Då införde regeringen det så kallade producentansvaret.
Tanken var att den som orsakade skador i miljön skulle betala för de kostnader som uppstod. Företaget som satte en produkt på marknaden måste också se till att ta hand om den tomma förpackningen. Det blev en drivkraft till att minska produktens miljöpåverkan.
År 1995 infördes ett producentansvar på förpackningar och returpapper. Under senare år började lagen även gälla för däck, elavfall, bilar och batterier. Alla som tillverkade, importerade eller sålde dessa produkter skulle ansvara och betala för återvinningen. Producenterna gick då samman och startade ett bolag för att administrera insamling och återvinning. Detta var grunden till FTI, förpacknings- och tidningsinsamlingen.
Vi konsumenter fick återvinningsstationer att gå till och kunde lämna allt på ett och samma ställe. Men denna förordning gällde inte aluminiumburkar och PET-flaskor. Returpack tog redan ansvar för dem – och låg ett helt decennium före de andra producenterna.
Returpack hade fått ett tufft mål från regeringen. 9 av 10 burkar skulle pantas.
När pantsystemet funnits i tre år var det dags att höja panten.
Den ökade från 25 till 50 öre per burk. Anledningen var att Returpack ville få upp pantningsgraden, eftersom riksdagen höjt pantmålen till 90 procent. Returpack hade en lång bit kvar för att nå målen. Året innan panthöjningen var pantningsgraden 65 procent. Samma år som panten dubblades nådde vi 75 procent.
Returpack hade fått ett tufft mål från regeringen. Att 9 av 10 burkar skulle pantas. Efter sex år lyckades Returpack för första gången passera 90-procentmålet.
Ett led i att försöka öka återvinningen var att höja panten på burkarna. År 2010 var ett bra tillfälle eftersom det var samma år som 50-öringen skulle tas bort. Då höjdes panten från 50 öre till 1 krona. Returpacks ägare har varit försiktiga med att höja panten. Den låg på samma nivå i 23 år. Det var inte enkelt att höja – det betydde samtidigt att drycken blev dyrare att köpa. Men vid den här tidpunkten var Returpacks ägare överens om att det var dags.
Det visade sig att höjningen var ett bra beslut. Pantningsgraden för burkar steg från 87 till 91 procent under det första året. Vi blev även bättre på att återvinna PET-flaskan, trots att den panten låg kvar på samma nivå som tidigare.
När aluminiumburken kom till Sverige vaknade vår miljörörelse till liv. Regeringen gav Returpack i uppgift att skapa ett pantsystem för att återvinna burkarna. Läs eller kika på filmen om hur det gick till.
Idag är pant en del av vår vardag. Här kan du lära dig hur allt hänger ihop – såsom pantmaskiner, logistik, fabrik och marknadsföring.
Det var mycket att tänka på när pantsystemet kom igång. Allting inom Returpack måste fungera, samtidigt var det dags att utveckla pantmaskiner och sprida kunskap om pant.
Hur har pantsystemets alla delar utvecklats genom åren? Här kan du läsa om bland annat aluminium, plast och pantautomater.
Läs mer om flytten till Norrköping, pantfabrikens utveckling, helt ny logistik och annat spännande som hänt.
En viktig del av Pantameras uppdrag är att informera om pantsystemet och få ännu fler att panta. Här kan du följa hur marknadsföringen har utvecklats.
