Fördjupning om starten

År 1984 pantades den första returburken i Sverige. Men hur kom pantsystemet igång? Vilka olika utmaningar dök upp i starten? Här finns svaren.

Starten

Returpack bildades 1982 men det skulle dröja till 1984 innan pantsystemet kom igång på allvar. Det var en hel del att tänka på innan starten, särskilt att utveckla automater och se till att all logistik fungerar.

Returpacks första vd bodde i Malmö och där öppnades ett kontor. För att ha nära till bryggerier och myndigheter blev det även ett kontor i Stockholm. Under de första åren låg Stockholmskontoret på ett industriområde i Spånga.

Det första steget för Returpack var att fördjupa sig i alla detaljer. Därför bildades olika arbetsgrupper, som till exempel skulle utreda hur logistik och ekonomi kunde skötas.

Logistik

Det fanns sedan länge ett pantsystem för att ta hand om dryckesflaskor av glas från butikerna och vinflaskor från Systembolaget. Returpack försökte hitta ett upplägg som påminde om det. När bryggerierna hämtade backar av tomma glasflaskor hos butiken, kunde de samtidigt lasta säckar med returburkar på toppen. På så sätt gick det att använda sig av samma logistik som tidigare. Systemet utvecklades på Gotland innan det kördes i gång på allvar.

Ekonomi

Returpack fick ett lån av staten för att komma igång med pantsystemet. Lånet behövde inte utnyttjas fullt ut och betalades tillbaka inom några år. Det tog inte lång tid förrän Returpack klarade sig på egen hand.
Hos Returpack kommer intäkterna från olika håll – och det finns olika typ av kostnader. Där skiljer sig bolaget inte från andra företag. Men själva affärsmodellen är annorlunda. Det är panten som är motorn i systemet och Returpacks uppgift är att se till att den följer med förpackningen och sedan betalas ut.

Hur gjorde andra länder?

Under de första fem åren var vi ensamma i Nordeuropa om att ha aluminiumburkar. Finland och Norge hade ännu inte börjat med aluminium och handeln mot öst var stängd. I Danmark drack man endast i glasflaskor. Importerade burkar var därför inget stort problem i början.

Returpack gjorde en studieresa till USA. Där fanns det pantsystem i vissa delstater. Men deras system var för kostsamt, där tog varje tillverkare tillbaka sina egna burkar. Returpack ville skapa ett system där alla returburkar skulle smältas samman, oavsett tillverkare.

Pantautomater

Historik om Tomra

Det norska företaget Tomra var först i världen med pantmaskiner för returglas. Bolaget grundades 1972 av Petter och Tore Planke. I början av 80-talet fanns Tomra redan på svenska marknaden och levererade pantautomater till Systembolaget. På den tiden var det pant på glasflaskor med öl och vin och konsumenterna fick gå tillbaka till Systembolaget för att lämna sina returflaskor. Detta varade fram till år 1999. Men av politiska skäl fick inte aluminiumburkarna pantas där. Socialstyrelsen ville inte driva människor till Systembolaget, och på så sätt öka försäljningen av alkohol. Dessutom var dagligvarubutikerna mer tillgängliga och kunde bättre ta hand om panten.

Det svenska pantsystemet för aluminiumburkar innebar en ny marknad för Tomra. Sveriges butiker behövde ha fungerande pantmaskiner, som kunde sortera ut aluminium och även platta till burkarna efteråt. Det här var någonting nytt, både för butiker och leverantörer. Det blev bråttom för Tomra att utveckla en automat. Pantsystemet skulle vara i gång redan nästa år.

Ett automat-test

Alla tillverkare som var intresserade av att sälja burkautomater bjöds in till Gotland. Där skulle maskinerna testas, för att se vilka som höll måttet.

Även burktillverkaren PLM utvecklade en returautomat. Syftet var inte att ge sig in på marknaden, utan att säkerställa att det fanns en automat om ingen annan lyckades. Tomras första maskin kallades Can-Can och fraktades till Gotland för att tävla mot de andra leverantörerna. Sex olika automater deltog i testet. Men alla var inte färdigutvecklade. En av maskinerna slukade aluminium av alla slag, oavsett om det var burkar eller något annat. Till slut blev tre av maskinerna godkända. De kom från Tomra, PLM och det nystartade norrlandsföretaget Daro.

Tomra hade en fördel, eftersom de jobbat med returautomater i tio år. Men alla tre automaterna hade stora problem och det var tur att starten på pantsystemet blev några månader senare än planerat.

Från början var tanken att Returpack skulle köpa in 3 600 automater och ställa dem i landets största butiker. Men det gick inte Ica, Dagab och Coop med på. Butikerna ville själva köpa in och äga automaterna. De ville också välja leverantör.

Kvaliteten var inte den bästa, inte på någon maskin. Det var servicen som avgjorde hur framtiden skulle bli. När det blev fel på en automat måste butiken kunna ringa och få snabb hjälp. Eftersom kvaliteten var bristfällig, så hände det ofta. Tomra hade redan servicestationer över hela Sverige och blev till slut ensam på marknaden och tog hand om all service.

De första pantautomaterna

Från början var automaterna mycket enkla. De hade fotoceller, en våg för att känna om burken var full eller tom och en metalldetektor för att identifiera om det var aluminium eller något annat. Sedan fanns en komprimator som plattade till burkarna. Det tog några år innan burkarna fick EAN-kod och det blev ett krav att automaterna kunde läsa av streckkoden. Då höjdes kvalitetsnivån på maskinerna.

Tomra fick ibland konkurrens från andra företag. Men det har varit svårt att ta sig in på marknaden eftersom det behövs en rikstäckande service och en stor upplaga för att bli lönsamt.

Tillplattning

Redan under testet på Gotland började funderingar kring tillplattningen. Vilket var det bästa sättet att platta till burkarna?

Maskinen från PLM pressade ihop burken så den fick formen av en hockeypuck. Tomra hade i stället längsgående tillplattning och slog även små hål i burken.

Det har förts diskussioner under åren, om vilket sätt som var bäst. Med PLM:s hockeypuck fick ca 500 burkar plats i en pantsäck. Efter Tomras tillplattning blev det ungefär 350 burkar per säck. Men det visade sig att när burken skulle återvinnas, och lacken måste bort – då var Tomras burkar lättare att få rena.

Kretslopp

Det räckte inte att samla in all pant. Någon måste ta hand om de tillplattade burkarna. Det blev Gränges Aluminium i Finspång som fick uppdraget. Alla returburkar kördes dit, för att smältas ner och aluminiumet kunde användas till nya burkar.

Burkar och konkurrens

I början var burktillverkaren PLM ensamma på den svenska marknaden, inget annat företag satsade på aluminiumburkar. Konkurrenterna fanns ute i Europa. Den nya fabriken hade en enorm kapacitet och stod sig bra i konkurrensen. Produktionen låg på 900 miljoner burkar per år, varav 600 miljoner behövdes till den svenska marknaden. Efterhand köpte PLM upp flera andra fabriker för att bli ännu större. Trots att grannländerna inte använde burkar av aluminium gick en stor del till export.

En del av burkarna såldes till Carlsberg i Danmark. De tappade öl i dem, för att sedan exportera till andra länder. I Danmark skulle ölen drickas ur glasflaskor, det tog lång tid innan de gick över till burkar.

När vi pratar om burkar från den här tiden så handlar det främst om öl, men även läsk blev populärt i aluminiumburk.

Handeln – en stor utmaning

Den 21 mars 1984 var pantsystemet i gång. Returautomaterna fanns på plats i butikerna och de tomma burkarna rullade tillbaka till bryggerierna. Samtidigt var många handlare tveksamma till burkhanteringen.

Butiken var byggd för att kunderna skulle köpa varor och gå vidare, inte komma tillbaka med saker. Med panten blev det fel flöde. I vissa butiker räknades dessutom burkarna för hand, vilket tog tid. De handlare som hade en automat fick ofta springa till panthörnan för att rätta till fel, maskinerna var väldigt primitiva i början.

Vissa handlare var oroliga över att det skulle lukta illa i butiken. Det här problemet var värst under de första åren. När man senare började bygga om butiker, då lade man pantstationen i en separat avdelning.

Pantautomat - eller inte

Det var viktigt att bygga upp ett system så att handlarna ville investera i automater. Returpack hade olika sätt att motivera dem, som investeringsstöd för att köpa automater och ersättning för att hantera returburkarna.

Från början var tanken att Returpack skulle äga maskinerna, och på så sätt köpa in många automater av samma kvalitet. Men det gick inte handlarna med på. Det var en principsak, man ville inte att någon annan skulle äga en del i butiken.

Det fanns butiker som inte hade råd eller som valde att inte investera i en maskin. Då fick butikspersonalen räkna panten för hand. Returpack hade olika kampanjer för att minska den manuella hanteringen. Som att köpa in returautomater, för att sedan ge bort eller sälja billigt.

Positivt med pant i butik

Efter ett tag såg de flesta butiker en konkurrensfördel med panten och att ha bra maskiner. Konsumenterna valde ofta att gå till butiker där det gick att lämna in sina pantförpackningar på ett smidigt sätt.

Det stora problemet med automaterna var att de skapade irritation, eftersom det ofta blev stopp. Därför var det viktigt att handeln fick skälig ersättning för sitt arbete. Det blev förhandlingar i Returpacks styrelse och gjordes utredningar för att räkna ut en rimlig ersättning.

Vissa butiker sålde mycket burkar och fick in pantpengar. Men det var inte säkert att samma butik fick in lika många tomburkar. Det gick inte att ställa krav på konsumenten att gå tillbaka till samma butik för att panta.

Förutom ersättningen var det också viktigt att alla delar av logistiken fungerade. Som att lastbilarna kom till butiken och hämtade vid rätt tidpunkt, så inte säckarna blev kvar. På den tiden var många butiker små och hade begränsat utrymme.

Trots att det blev extra besvär för handlaren så trodde många på aluminiumburken. Den var smidig, lätt och miljövänlig.

Bryggerierna då?

I starten var det besvärligt även för bryggerierna. Men de såg också stora fördelar med aluminiumburken. Den var mycket lättare än glasflaskan och det fanns ingen risk för olyckor på bryggerierna, som det kunde bli av krossat glas.

Fokus på relationer

Medlemmarna i Returpacks styrelse och projektgrupper var från början konkurrenter. De tvingades in i det här samarbetet. Därför var det viktigt att stärka relationerna mellan de olika grupperna.

De som arbetade på Returpack var ofta handplockade pensionärer från bryggerivärlden. De hade stor erfarenhet, men bolaget måste locka fler medarbetare för att växa. Många ansåg att Returpack var ett företag som jobbade med sopor – därför var det viktigt att skapa status. Returpack behövde attrahera rätt medarbetare för att bygga upp företaget. Till exempel genom att byta till andra lokaler.

Dags att flytta

Stockholmskontoret låg på Lunda industriområde i Spånga men flyttades efter några år in till centrala Stockholm. Det var praktiskt att finnas centralt, eftersom en stor del av arbetet riktades mot myndigheter och bryggerier. Kontoret låg i Mariahissen, på Söder Mälarstrand. Här var det högt i tak, konst på väggarna, fönster från golv till tak och utsikt mot Riddarfjärden.

I Returpacks lokaler arbetade till en början endast fyra personer, och alla satt i samma rum. Det fanns inga datorer utan allting sköttes på skrivmaskin. Kulturen var generös, det bjöds ofta på luncher och presenter. Allt för att inte uppfattas som ett sop-företag.

Sammanhållning

Om Returpack skulle lyckas med pantsystemet var det avgörande att bryggerierna och handeln kom överens – de skulle tillsammans driva företaget. Men från början fanns ingen sammanhållning. Genom konferenser, studieresor, kräftskivor och en årlig golfturnering stärktes relationerna. Samtidigt var många andra länder intresserade av Returpack och vårt svenska pantsystem. Det kom besök från hela världen. Även detta bidrog till att styrelsen och projektgrupperna blev stolta och mer sammanhållna. Alla var måna om att det skulle fungera bra.

Informera om pant

Vi konsumenter var vana att ta med glasflaskor till butiken för att panta. Därför var det enkelt att förstå hur vi skulle göra med aluminiumburkarna. Samma år som pantsystemet drog i gång pantades 63 procent av burkarna. Det var långt under målet, men det var en god start.

I början av 80-talet hade vi ingen tv-reklam i Sverige. Men Returpack fick ändå utrymme i rutan. Till exempel i SVT:s informationsprogram Anslagstavlan. Den tecknade figuren Linus på Linjen visade att burken skulle tillbaka till butiken och pantas i en automat. Det fanns även ett reportage om pant i Barnjournalen. Genom att lära barn om pantning blev även föräldrarna intresserade. Det var inte konstigt att Returpack ofta sågs som en myndighet och inte ett företag.

Håll Sverige Rent

Förutom att driva pantsystemet var det viktigt för Returpack att informera om hur pant fungerar och varför det är bra för miljön.

När Returpack startade så beslutade regeringen att 0,5 öre för varje såld returburk skulle avsättas för informationsarbete mot nedskräpning. Returpack kom överens med Naturvårdsverket att låta dessa pengar gå till stiftelsen Håll Sverige Rent och användas till olika städkampanjer. Pengarna gjorde det möjligt för organisationen att växa och förebygga nedskräpning genom att samla kunskap, driva opinion samt ta fram lösningar och verktyg för att stoppa skräpet. Sedan mitten av 90-talet bidrar Returpack med ett fast årligt belopp till stiftelsen, i stället för en summa per burk.

Förenkla och uppmuntra

En utmaning var att många konsumenter tyckte att det kändes smutsigt att panta. Det löstes via ett system med våtservetter i butikerna. Då kunde pantaren tvätta av sig efteråt, och gå vidare in i butiken och handla.

Ett sätt att öka intresset hos handeln och bryggerier var att uppmuntra dem genom tävlingar. Vissa bryggerier öppnade så kallade cashar, där till exempel föreningar kunde lämna in en större mängd burkar. Då vägdes burkarna och de fick betalt i kontanter. Det ordnades även tävlingar bland butikerna, vilken som hade snyggast pantavdelning. Priserna var ofta påkostade, som att bjuda personalen på en resa till Island.

Ett stort projekt för Returpack var att stärka samarbetet med idrottsföreningar. Till exempel kunde medlemmar ordna egna kampanjer där de åkte runt i sitt område och samlade in burkar och glasflaskor direkt från hushåll. Panten sorterades och pengarna gick sedan till föreningen. Efter några år hade Returpack fått ihop omkring 300 föreningar, som anordnade egna pantkampanjer några gånger om året.

Här får du överblick och viktiga milstolpar. Du kan även läsa om pant i världen och några roliga pantmissar.

När aluminiumburken kom till Sverige vaknade vår miljörörelse till liv. Regeringen gav Returpack i uppgift att skapa ett pantsystem för att återvinna burkarna. Läs eller kika på filmen om hur det gick till.

Idag är pant en del av vår vardag. Här kan du lära dig hur allt hänger ihop – såsom pantmaskiner, logistik, fabrik och marknadsföring.

Det var mycket att tänka på när pantsystemet kom igång. Allting inom Returpack måste fungera, samtidigt var det dags att utveckla pantmaskiner och sprida kunskap om pant.

En viktig del av Pantameras uppdrag är att informera om pantsystemet och få ännu fler att panta. Här kan du följa hur marknadsföringen har utvecklats.